Avloppsvattnets inverkan på miljön

Avloppsvatten från boende innehåller rikligt med näring, organiskt syrekrävande material och tarmbakterier. Orenat avloppsvatten innehåller fosforhalter som är över tusen gånger högre och kvävehalter som är mer än hundra gånger större än de halter man hittar i naturliga dikes- och sjövatten. Avloppsvatten har en stark eutrofierande effekt när det kommer i kontakt med naturligt vatten, även i små mängder. Eutrofieringen märks genom en ökning i algproduktion och slutligen blågrönaalgblomning. I utloppsdiken bildas lätt trådalger eller svamp.

Organiskt material tillsammans med ammoniumkväve, som finns i avloppsvattnet, förbrukar syre. Ifall utspädningen är liten, kan små diken och bäckar bli syrefria och börja lukta. Man bör därför även minska mängden organiskt material. Det är enklast att minska på mängden ammoniumkväve genom att separera wc-vattnet från det övriga hushållsvattnet. Även den största delen av fosforn tas bort genom separering.

Den hygieniska nedsmutsningen som beror på avloppsvattnet är betydande ifall avloppsvatten rinner orenat till ett dike eller en sjö. Det finns hundratals miljoner avföringsbakterier i en liter avloppsvatten. Orenat avloppsvatten förorsakar därmed betydande hygieniska problem ifall det rinner ut till små vattendrag.

Glesbygden är glest befolkad, vilket gör att man lätt får den uppfattningen att avloppsvattnets påverkan på vattendragen är liten. Husen är dock flera hundratusen, vilket betyder att belastningen från dessa sammanlagt är betydande. För miljön är de mest problematiska de hus, som ligger nära vattendrag och områden med tät bebyggelse. På dessa områden är det skäl att även ta i beaktande andra miljöbelastningar såsom gödsling av gräsmattan, tillvaratagning av gräsklipp osv.

Byggande av avloppsreningssystem sker ofta direkt i närheten av känsliga och värdefulla vattendrag, där man bör bygga med miljövänliga byggmetoder. På dessa områden strävar man efter att byggandet skadar miljön så lite som möjligt. För att undvika oljeskador bör man t.ex. undvika att serva och tanka tunga maskiner på dessa områden. Oljebekämpningslagen förpliktar att man meddelar till myndigheterna vid eventuella oljeutsläpp. Den som vill ha utfört arbete kan kräva att entreprenören använder oljor som är mindre skadliga för miljön i sina maskiner.

I människans matsmältningskanal och särskilt avföring finns stora mängder bakterier, virus och mikrober, varav många också är sjukdomsalstrare. Dessa sjukdomsalstrare kommer med avföringen till avloppsvattnet. Avloppsvattnet innebär en hygienisk hälsorisk, som bör beaktas som en viktig belastningsfaktor på miljön. Största delen av avloppsvattnets sjukdomsalstrande bakterier orsakar diarré, kräkningar och magont, men kan även orsaka mer allvarliga sjukdomar. En frisk människas urin är normalt steril.

Borttagningen av sjukdomsalstrare och virus under avloppsvattnets reningsprocess är inte fullständig, fastän en del av dem försvinner med slammet eller förstörs. Det är ofta svårt att i efterskott klargöra vad som orsakat en epidemi av magsjuka som spridits med vatten från en förorenad brunn, men i finländska epidemier är det vanligen norovirus, campylobakter och salmonella som orsakar epidemier.

I orenat avloppsvatten finns det rikligt med olika typer av smittbärare och deras mängd varierar mycket (10 – 1010 kbe/ml). En rening av avloppsvatten minskar bakteriemängden med 80 – 99 %. Fastän reningsgraden är hög, betyder det inte att det renade avloppsvattnet är hygieniskt. Avloppsvatten, som räknas som renat avloppsvatten genom att uppfylla andra reningsnormer, innehåller sjukdomsalstrare och medför därmed en hälsorisk. Många virus har en mycket stor smittförmåga: redan 10 viruspartiklar kan orsaka insjukning. Bakteriers smittförmåga är lindrigare, och ofta krävs 100 – 10⁷ bakterier för att ge en infektion. Däremot orsakar urdjur symptom redan vid små mängder. Ofta kan en samling på 10 – 100 urdjur ge symptom. Personer i dålig kondition är mer benägna att insjukna än friska personer

Mängden avföringsbakterier och virus minskar när de kommer ut till vattendrag eller jordmånen, eftersom de inte förökar sig nästan alls utanför sin värd. Dessutom tar UV-strålar död på mikrober. Även om mängden bakterier och virus minskar till följd av utspädning och på grund av att de dör, kan de ändå vara sjukdomsalstrande under en lång tid. De stabila former, som bakterier och mikrober kan bilda, är mycket varaktiga i olika livsmiljöer och klarar även av stora förändringar i levnadsförhållanden.

Finländska förhållanden är utmärkta för att sjukdomsalstrare ska överleva i vattendragen. Enligt flera undersökningar är avföringsbakterier och -virus mer långlivade i kallt vatten. Avföringsbakterierna klarar sig bättre i åar och sjöar än i havs- eller brackvatten. Även brist på solljus och förekomsten av is håller smittbärarna vid liv under en längre tid, eftersom den för mikroberna skadliga UV-strålningen inte når dem.

Avföringsbakterier och -virus lever i nästan syrefria förhållanden i tarmarna och matsmältningskanalen. Mikroberna behåller sin smittbärarförmåga längre i jordmånen och grundvattnet än i vattendrag eller till exempel under växttäcke. I vattendrag lever smittbärande bakterier från några dagar upp till flera månader. Bakterierna dör snabbare i solljus och varmt väder än i kallt och mörkt vatten vintertid. Varaktigheten är lite kortare på växtlighet. I jordmånen kan sjukdomsalstrarnas smittoförmåga bibehållas i några månader. En del av avföringsvirusen är mer beständiga än bakterier. Bakteriers varaktiga form, sk. bakteriesporer, är nästan lika hållbara som virus.

Sjukdomar som sprids via vatten beror vanligen på att dricksvatten har blivit kontaminerat med avloppsvatten från människor eller jämnvarma djur. Då är det ofta frågan om att reningen av dricksvattnet inte har varit tillräcklig, eller att avloppsvatten har runnit in i samband med vattendistributionen, i vattentäkten eller i den enskilda hushållsvattenbrunnen. Även renat avloppsvatten utgör en hälsorisk, ifall avloppsvattnet rinner till hushållsvattenbrunnen eller badstranden.

Den vanligaste orsaken till att ringbrunnar blir av dålig hygienisk kvalitet är att bakterier i ytvattnet kommer in i brunnen. Ytvatten kan komma in i brunnen via brunnslocket, genom springor mellan ringarna eller längs trädrötters gångar. Tjälen rubbar brunnsringarna, vilket ökar föroreningsrisken av dricksvattnet.

Vid placering av avloppsreningssystemet bör man noggrant följa de skyddsavstånd till hushållsvattenbrunnen som står föreskrivna i bygg- och miljöskyddsföreskrifter. Jordartsundersökningarna på tomten bör göras noggrant för att utreda grundvattnets höjd och strömningsriktning. Avloppsvattenbrunnar och -reningsverk bör placeras så, att grund- eller ytvatten inte rinner från dem mot hushållsvattenbrunnen.

Bakterier och smittbärares väg i jordmånen påverkas av jordmånens kvalitet och bindningsförmåga, dvs. hur enkelt och snabbt mikroberna kan filtrera genom de olika marklagren till grundvattnet.

Vid bedömning av hur stort avstånd som krävs mellan en infiltration eller markbädd för avloppsrening och ring- eller borrbrunn tar man även hänsyn till bakteriernas livslängd i jordmånen och grundvattnet. Enligt olika undersökningar är avföringsbakteriernas livslängd i grundvatten ca 50 dygn. Detta är dock endast ett riktgivande värde, och det kan variera mycket mellan olika typer av mikrober.